Den specialbyggda bowlinghallen i Milwaukee, 18 AMF-banor till
vänster där herrarna spelade, 12 banor
Brunswick till höger
där damernas mästerskap avgjordes. (Foto ur Bowlaren 1971)

 

(9 februari) 1971 var det åter VM-dags, de sjunde mästerskapen skulle det här året avgöras i miljonstaden Milwaukee vid Lake Michigan i staten Wisconsin, USA.

Och när amerikanarna nu fick arrangörskapet så sparade de inte på något. Vare sig när det gällde själva bowlinghallen eller att se till att visa sitt enorma kunnande och skicklighet på banorna och prestera när det verkligen gällde som mest.

Liksom i tidigare VM var förväntningarna på det svenska herr- och damlaget stora, alla förberedelser hade fungerat perfekt, testmatcher och vänskapliga landskamper hade gett besked om vilka nio herrar och sex damer som fick dra på sig landslagströjan. Den 16 augusti gick flyget från Kastrup med två skånska spelare i truppen, Bengt Åberg (Stenbocken) och Barbro Lindberg (Bowlita), därtill med en nyinflyttad skåning i Inga-Britt Werner som lämnat BK Myggan i Piteå för spel i Malmö och Bowlita. Och i herrlaget fanns 28-årige Bo Holmberg (AIK) som senare kom att spela någon säsong för BK Grabbers i Eslöv där brorsan Jan var hallföreståndare

Milwaukee tog emot spelare och ledare från 38 nationer, man gjorde det i en specialbyggd pelarfri bowlinghall med totalt 28 banor, 16 banor av AMF för herrarna, 12 av märket Brunswick där damernas mästerskap skulle spelas. Och på läktaren fanns det plats för 5.000 åskådare, det var fullsatt varje dag av de åtta som tävlingarna pågick och totalt räknade arrangörerna in 30 406 åskådare. Och när mästerskapet var över monterades hallen ner.

Och de fick se en amerikansk uppvisning framför allt på herrsidan där Ed Luther var helt suverän och snittade 213 på sina 24 serier till en överlägsen triumf. Svenskarna? Bara två spelare fick vara med i slutfinalen, Henry Sundström (Viking) tog plats 18 med ett snitt på 201 poäng, Gaston Friman (AIK) var nummer 31. Någon svensk finalist var det inte bland damerna där VM-titeln hamnande i Puerto Rico genom 21-åriga Ashlie Gonzales.

USA blev inte oväntat bästa nation, herrarna och damerna spelade hem 15 av de 24 guldmedaljer som delades ut, i ett mästerskap där det spelades både ”amerikanskt” och ”europeiskt” på vissa distanser. Sverige blev helt utan medalj även i detta VM efter en insats där det stod klart att det fanns mycket att rätta till. Kanske inte fiasko, men bra nära.

Så här tyckte förbundsordföranden Arne Tysén i tidningen Bowlaren:

- Vi har alltid höga krav på våra landslagsspelare, så även den här gången. Medalj var målsättningen men så blev det inte. Herrarna insats var så där, damerna var lite för tama i både spel och humör…

VM 1971 satte således inget speciellt avtryck i svensk bowling, nu siktade man fram mot nästa mästerskap som skulle hållas i England. Och tills dess skulle kanske förbundet ha hörsammat önskemålet om att anställa en amerikansk tränare. Våra egna räckte tydligen inte till.

- Ska ni hänga med i utvecklingen är det en förutsättning att ni skaffar en tränare från Amerikan, förklarade legenden Don Carter i en intervju i Bowlaren. Med adress Sverige!