Medaljtrion i herravdelningen vid VM 1967 i Malmö, fr.v.
trean Wayne Pincalla (USA), segraren David Pond (England)
och tvåan Jya Yamanaka (Japan). (Foto: Bowlaren 1967)
(26 januari) Förväntningarna var stora, förutsättningarna de allra bästa.
Sverige skulle åter arrangera VM i bowling, året är 1967, platsen nya Östercentrum i Malmö som med 44 banor då var Europas största bowlinghall. Och det var ett VM där nu även damerna officiellt fick vara med, ett VM som skulle bli inledningen på en ny epok inom svensk och internationell bowling.
Allt var upplagt för tio dagars bowlingfest den 1- 10 juli i den blott två år gamla flotta hallen på Östra Förstadsgatan. Som kunde välkomna spelare från 21 nationer på herrsidan, 17 olika länder ställde upp i damernas tävling. Det var rekord!
Men den svenska insatsen kom att sågas av många experter, besvikelsen var stor, det hela var snudd på ett fiasko vad gäller resultaten.
Det var inte bara kritik mot att det var för många ”stockholmare” i herrlaget och inte en enda skåning, från en riklig medaljskörd och stora framgångar i tidigare VM blev det nu inte en enda plats på prispallen. Så här skrev Gregor Aminoff, ansvarig utgivare för tidningen BOWLAREN i en ledare:
”Med nuvarande konkurrens måste det till krafttag för att nå toppen. Det måste vara spelare som förutom skicklighet, nervkontroll, koncentration och segervilja har den rätta känslan för laggemenskapen. Vi har många bra spelare men gnistan och lagandan saknas”.
Och som om det inte var nog fick Östercentrums nyslipade banor också kritik. De ansågs nämligen för glatta och för snabba. Tyckte i varje fall de svenska spelarna…
Men succé blev det, inte minst organisatoriskt. Och publiken kom, trängdes och trivdes. Nu fick de inte bara se Sveriges bästa bowlingspelare i aktion utan också storspelare från bl.a. USA, Mexico, Finland, Kanada, Italien, Frankrike, Japan m.fl., totalt 244 spelare.
Finland blev bästa nation bland damerna, England bland herrarna när de individuella titlarna gick till Helene Westson, USA och engelsmannen David Pond som snittade totalt 191 respektive 209 på 24 spelade serier.
Svenskarna då?
Nej, det fungerade inte, trots rutin i form av tidigare världsmästaren Gösta Algeskog och ung entusiasm via då 21-årige stjärnskottet Ulf Lönngren, laget var inte ens nära i lagtävlingarna, finalspelet gav som bäst en sjundeplats genom Börje Åsberg från Göteborg. I damernas mästerskap var Lena Lindén från Kalmar bästa svenska med en tiondeplats. Och det blev inga medaljer i någon av lagtävlingarna, varken på herr- eller damsidan.
Och i tidningen BOWLAREN hette det:
-Så länge inte banorna i Sverige och Finland är snabba och glatta lär vi oss aldrig att spela bowling på rätt sätt och kan följaktligen inte konkurrera med världseliten.
Men VM-arrangemanget i Malmö fick massor av beröm av både spelare och ledare. Som kunde ta hissen från hotellet i samma byggnad direkt ner till bowlinghallen, där arrangörerna inrett ett speciellt bankkontor med tanke på all utländsk valuta som gästerna kom med och där det talades tio språk i informationsdisken.
Östercentrum fick för övrigt nytt namn efter tävlingarna, det blev självfallet VM-HALLEN och hette så fram till dess att hallen och verksamheten ändrade karaktär och gjordes om till en ”partyhall” för fredagsmys och firmafester under namnet Big Bowl. Året var då 1996, tävlingar och seriespel var därmed ett minne blott. Men det är en annan historia…